Lovisa

Som en cancersvulst ungefär. Växande, oönskad och världelös. Jag har nått den gräns jag inte trodde jag hade. Jag överlever en timme i taget men det jag egentligen vill är att lägga mig under täcket ett par dygn med älskling. Matteprovet nästa vecka är som ett lurande monster. Varje sekund är ångest. Jag vet att jag är världelös. Har bevisat det hela veckan. Allt bara ramlar ur huvudet, namn, tider och plugg. Allt som ska sitta där. Jag litar inte på mitt eget huvud längre. Men sprang flisen på 11.10 iaf. Det är en sekund av tillfredställelse. Jag var bra på något. Okej?
Jag ska inte sitta här- Jag ska bara andas en sekund och skriva av mig lite. Matteboken ropar!